Idag skulle Julie ha fyllt två år. Istället har det gått nästan fyra månader sedan hon togs ifrån oss. Det känns konstigt att det är hennes födelsedag, för just nu känns det bara som en vanlig dag. Jag skulle vilja plantera nya blommor på graven som jag inte har varit till på två månader, men jag har inga blommor så vi åker nog bara förbi en sväng. Det är tungt, men allt eftersom tiden har gått så har det sjunkit in mer och mer och jag har accepterat att det är såhär läget är nu. Det går faktiskt att acceptera, men aldrig att förstå.
Jag känner att det jag saknar mest är det som hade kunnat vara, inte just det som har varit. Det som har varit är något jag alltid har kvar, men hur framtiden hade kunnat bli är något som jag aldrig kommer att få veta. Nu blir framtiden något annat och jag tror ändå att det kommer att bli bra. Mitt liv har inte tagit slut, och därför kan jag inte heller bete mig som det. Men det går upp och ner. Alltid.
