Ett minnesmärke



Det handlar inte bara om att mista någon, det följer med så många praktiska ställningstaganden som ingen egentligen förstår hur man ska orka med eller hur det ens kan vara nödvändigt just då. En begravning, en självklarhet, men så tung. En månad tog det innan begravningen ägde rum, en månad med en väldigt olustig känsla av att hon just nu ligger någonstans som jag inte riktigt vet var. En lättnad sedan, efter den månaden, att hon nu ligger precis här och jag vet det för jag har sett henne och sänkt ner hennes kista. Åtminstone hennes kropp, för att hon faktiskt inte fanns kvar där i vad som så tydligt bara blev ett skal, det kände jag direkt. En gravsättning är en konstig känsla av lättnad. Sedan en del pappersarbete, för en bouppteckning för någon utan inkomster eller utgifter ska visst också göras. Efter drygt ett och ett halvt år tog vi beslutet om gravstenen. Minnesvården. I helgen stod den där och det kändes så fint. Om man kan säga fint. Men det var det, så fint och sådan lättnad igen över att det här kapitlet faktiskt är klart nu. Vi kan se tillbaks och vi kan minnas, men det är inget kvar av de jobbiga praktiska bitarna. Fokus ligger på framtiden och den här stenen och graven är en del av vår framtid. Storasyster och lillebror. Jag hoppas att vi kommer att berätta allt vi kan om henne.